Möte med ostindustrin på gräsrotsnivå

Det rådde en spänd entusiasm inför mötet mellan ostintressent och ostproducent. Notera den tunna linje av taggtråd som var det enda som skilde dem båda åt.

Som ni känner till vid det här laget är Ostresan-bloggen alltigenom grundlig i sin research om svensk hårdost. Vi drar oss inte för att uppfinna hjulet igen, kan det rulla - låt det rulla och kan den mjölkas - låt den mjölkas.

För att fullständigt förstå ostens ursprung gav sig jag Ostresantorbjörn ut för att besöka ostindustrin på gräsrotsnivå.

Med frodigt gräs försökte jag närma mig kossan.

Osten har som så mycket annat sitt ursprung i kon (lat: Bos Taurus), och för att lära känna osten måste man lära känna kon. Därför valde jag att söka upp en ko och försöka närma mig den på ett säkert sätt. Djur av den här digniteten bör man behandla på ett respektfullt sätt. Ínte minst för deras centrala plats i ostkedjan, men också för dess inte ringa storlek. En ko kan väga hela 600 kilo, det är en hel del att bära för en människa om kon skulle få för sig att lägga sig ner på en och idisla. Märkligare saker har skett, tro mig.

För att skapa delikatesser gäller det att vara finsmakare.

För att hitta en ko att studera närmre tog jag mig upp i Bohuslän. Det är visserligen inget landskap som är känt för hårdost, men väl för sin äggost som ju också den innehåller mjölk eller filmjölk. Jag hade varit och rekat tidigare och visste vart jag skulle åka för att träffa en ko. Sagt och gjort, jag övertalade Ullis att åka med för att dokumentera mötet. Jag gissade att intrycken skulle bli så starka från mötet att det skulle vara bäst att ha en rigorös dokumentation för att kunna redogöra för händelserna.

Vi for iväg och snart fann vi vad vi sökte. Bakom ett skrangligt taggtrådsstängsel stod två kor och betade. Vi stannade bilen och jag gjorde mig redo, tog ett djupt andetag och klev ut i gräset. En av kossorna stod lite närmre än den andra och snart var jag och kossan skilda åt bara av det gamla taggtrådsstängslet. Herregud va stor den var!

Kossan synade mig när jag kom närmre. Den såg, tyckte jag först, nästan bedrägligt lugn och snäll ut. Det skulle senare visa sig att den också var det. Då började den röra sig mot mig.

För att blidka kossan som till sist stod på bara en manslängd från mig försåg jag mig med lite frodigt gräs. Jag sträckte fram gräset mot kon och hoppades att hon skulle vilja låta sig väl smaka av min enkla försoningsgåva. Jag hyste också en förhoppning om att få en chans att nudda själva kon, känna på mulen.    

Jag skådade in i kons ögon, jag kände vördnad.

Kossan visade sig vara en smula reserverad, vilket kanske var lika bra det. Hon var lika försiktigt nyfiken på mig som jag på henne. Det var ändå ett fint ögonblick och jag kände att vi fick kontakt. Kon förstod att jag kom i fredliga avsikter och vi behandlade varandra respektfullt. Kossan som jag mötte var en kviga. Det betyder att det är en ko som ännu inte har kalvat och inte heller börjat mjölkas, kon hade med andra ord ännu inte trätt i ostens tjänst. Men jag gissar att vår ko kommer att leverera oss många goda ostar genom åren. För att göra 150 gram ost går det åt ungefär en lite mjölk. En ko ger ungefär 25 liter mjölk per dygn och ungefär 9000 liter mjölk på ett år. Det betyder att om man gjorde ost av alltihop skulle det bli 1350 kilo ost på ett år, inte illa! Vad som är värre är att kossors och fårs pruttar också står för ungefär 40% av alla växthusgaser i Sverige. Det tål att tänkas på, men jag låter hellre bilen stå än slutar äta ost!

Det stod två kossor och betade i hagen när jag anlände.

Efter att ha stiftat bekantskap med Bos Taurus lämnade jag kohagen, inte mycket klokare egentligen. Men jag kände ändå att jag hade fått en djupare insikt. Jag hade skådat in i kossans ögon och där hade jag sett något, jag hade sett vänskap, nyfikenhet, försiktighet och inte minst ost.

//Torbjörn