Ostresan rekomenderar

Tidigare har Ostresan skrivit om Ostresananders panerade ost. Den är ju naturligtvis en av stans bästa. En annan av stans bästa panerade ostar finns på restaurang Gyllene Prag. 
Är man sugen på deras panerade ost är lördag ett utmärkt tillfälle att stifta närmare bekantskap med den.
Då är det nämligen Novellista 2010 på Gyllene Prag. Novellista är en novelluppläsning med skrivarsällskapet Moder Ord. Noveller varvas med pianobarsmusik.
Vad som skiljer Moder Ord från andra skrivarsällskap och som gör att ostresan flaggar för dem och inte för andra skrivarsammanslutningar är att Ostresantorbjörn är en av fem medlemmar i Moder Ord. Vill man se och höra Ostresantorbjörn, äta ost och bara ha en skön kväll, är ett hett tips att ta sig till Gyllene Prag på Sveaplan på lördag klockan 22.00.
Novellista är också releasefest för Moder Ords tredje novellsamling. Alla är välkomna och det är inget inträde!

Mer om Moder Ord hittar ni på www.moderord.se eller moderord.blogspot.com   

Final! Allerum präst XO vs Annan prästost

Prästostfinal. Det visade sig vara prästostens kväll. På sin väg har de båda finalisterna låtit förhandsfavoriter som
Grevé och Herrgård bita i gräset. Finalen blir svår. Mycket svår, för båda ostarna.
Allerum präst XO möter Annan prästost.
Ostresantorbjörn placerar nya ljus i ljusstakarna för att öka på den högtidliga stämningen som en final kräver. Nu kör vi!

Finalisterna

Först ut är Allerum präst XO:

Ostresananders: Vi har sagt den mesta om den redan
Ostresantorbjörn: Konsistensen är så fin
Ostresananders: Tröttnar inte på smaken
Ostresantorbjörn: Jättegod. Kristallerna är lite roliga.
Ostresananders: Nu ska det bli intressant att testa den mot den andra "prästen"

Annan prästost:
Ostresananders: De är väldigt lika varnadra, Väldigt lika varandra.
Ostresantorbjörn: Allerum är lite plattare i smaken. Jag måste lägga mina ägg på annan prästost.
Ostresananders: Jag är inte riktigt färdig än. jag ska ta ett test till, men det lutar ändå åt Annan prästost. Jättesvårt.. Men det blir Annan prästost.

Vinnare: ANNAN PRÄSTOST

Vinnaren!

Slutkommentarer.

Ostresantorbjörn: Gott. Stort grattis till Annan prästost. Kommer inte äta ost på en vecka. Givande stund. Spännande med alla prästostar. paprikaosten imponerade inte. Kul med en utmanare, men en utmanare som smakar gödsel kan man vara utan.

Ostresananders: Jag hade förväntningar på den danska utmanaren. Kul för annan präst, jättekul för den. Jag är nöjd med matcherna, fair play hela vägen.

Ostresantorbjörn: Dagens förvåning var att Cheddarn inte gick vidare. Paprikaosten var litegrann som Ostmatchens San Marino. En Svecia kunde vara kul till nästa gång. Varför hade dem ingen sådan på Ostanders?

Ostresananders och Ostresantorbjörn med ost från Ostmatchen.

Semifinalspel. Match 2. Annan prästost vs ICA prästost

Semifinal 2 är en sann familjeuppgörelse.
Två prästostar möts i semifinal två.
Annan Prästost möter ICA prästost.
På förhand en given match. Men vi frå se.

Annan prästost:
Ostresantorbjörn: God men inte 100 procentig konsistens. Smaken klart tilltalande. Nästan lite västerbotten.Tänk dig på en frukostmacka. Mjölkig smak. Inte gräddig.
Att prästostar kan smaka så olika.

ICA prästost:
Ostresantorbjörn: Nä. Den står sig inget vidare mot annan prästost.
Ostresananders: Den smakar ju nästan ingenting. Det är det grundläggande problemet.
Ostresantorbjörn: Det blir prästostderby i finalen!

Semifinalspel. match 1. Allerum präst XO vs Grevé.

Vilken match! En av tre prästostar representerade i semifinalspelet möter Grevén, oväntad favorit från kvartsfinalerna. Så snart Ostresantorbjörns toalettpaus är över startar semifinal 1.
Allerum präst vs Grevé.

Först ut i matchen är Allerum präst:
Ostresananders: Syrligheten är den första smak som slår emot en
Ostresantorbkörn: En härlig konsistens där tänderna sjunker in i osten. En fin sötma. God eftersmak. Den är ju god

Ostresananders: Grevén sticker verkligen ut. Så söt och fin. Tuff och stark i sin smak. Men prästosten är nog godare.
Ostresantorbjörn: Grevéosten kommer fram och kramar om en med sina stora grevéiga händer. Den går inte på knock.
Ostresananders: Jag har en hatkärlek till Grevé. När jag var liten var den det äckliga alternativet till herrgård. Nuförtiden tycker jag väldigt mycket om båda ostarna.

Vinnaren är, trots en tuff match Allerum Präst XO. 


För övrigt tycker Ostresan inte som många andra att man bör lägga fram ostarna långt innan. Ostarna torkar ju då.

Ostmatchen match 4. Ica Prästost vs. Sexårig paprikaost.

Sista matchen i kvartsfinalsteget är Icas Prästost mot den sexågia paprikaosten.

För ut är Icas Prästost:
Gräddig besk och med en konstig konsistens. Den smakar inte vinnare, den smakar nästan ingenting.

Sexårig paprikaosts tur:
Det var den här som de varnade för. Den smakar gödsel, som svinstia luktar. Smakar gammalt hö. "Inte min grej", enligt Ostresananders och Ostresantorbjörn håller med - inte hans heller. Här räcker det med ett provsmak.

Det verkar osannolikt, men Icas Prästost har gått vidare till semifinal.

Ostmatchen match 3. Annan prästost vs. Cheddar

I match tre möter Annan prästost Cheddar. En svår match.

Först ut är nummer 7 Annan prästost:
God, väldigt god, mjuk smak. Tydlig smak av... något. Lite nötig, ostig... riktigt god. Inte så gräddig som prösost är ibland, men det gjorde ingenting.
Kan bli svår för Cheddaren. Tuff match.

Så var det då Cheddarens tur:
Cheddaren är Ostresantordbjörns förhandsfavorit, har det någon betydelse? Gräddig, kort eftersmak, lite beska i eftersmaken. Tråkigare än prästosten. "Jag gillar Prästosten bättre, helt enkelt", Otsresananders.

Ostresantorbjörn lutar åt samma håll, men åberopar en andra smakomgång.

Annan prästost, avsmakning 2:
Behaglig, prästen är godare, enligt Ostresananders.

Cheddar, avsmakning 2:
Behaglig den med, det är en tuff match. Båda är väldigt goda, men Prästosten är vinnaren. Någon måste vinna och segern handlar mera om att välja bort en god ost än att utse en vinnare.

Cheddar, vi ses igen, snart.

Annan prästost är vinnaren.

Ostmatchen match 2. Herrgård vs. Grevé

Match bjuder ett tungviktsmöte, Herrgårdsost mot Grevé - allmoge mot folkhem. Ostbitarna friseras och cocktailpinnarna åker fram. Matchen kan börja.
Gammal är äldst, först ut är Herrgården:

Tung, torr och lite mjölig. Inte den bästa starten för Herrgården. Verkligen en torr match, inte fantastisk. Herrgårdens subtila charm är mycket mer än vanligt. Har den gått ut för starkt, kommer den att stå pall för Grevén.

Grevén:
Oj, rund och god i smaken, nötig. Jävligt god. Herrgården står sig inte mot den överlägsna Grevén. Jordskredsseger säger Ostresananders som hade turen att träffa en pipa med vätska i.

Det räcker med ett smakprov. Grevén har gått vidare till semifinal.
Grattis Grevé.

Ostmatchen match 1. Allerum Prästost XO vs Staerk Skipper

Ostresan anders börjar matchen med att skölja sin smaklökar friska och allerta.
Första matchen är alltså mellan Allerum Prästost XO och den danske utmanaren Staerk Skipper. Vilken är godast?
Cocktailpinne fram, ost på - först Allerum.
God, lite grynig. Inte spänstig, snarare mosig. lite beska i eftersmaken, något söt men övervägande syrlig. Lite proteinkristaller.

Staerk skipper:
Wow, smakrik. Mycket smak med engång. Krämig, för att vara en hårdost - nästan som en brie. Ostresantorbjörn tycker sig spåra en faddhet som känns igen från appenzeller.

Allerum igen:
Smken tynar bort snabbare, helt klart, är Ostresananders omdöme. Mycket sötma. Svår match, svår match.

Staerk skipper
Väldigt tillande konsitens, men nej Allerum är godare. I eftersmaken finns nästan en gorgonzolatouch. Den hör inte hemma här.

Allerum Präst är vinnare i match 1.
Stort grattis!

Följ match två i nästa inlägg, i ostmatchen i realtid - bara på Ostresan.

Ostmatchen. Turneringen med ost.

Nu börjar tävlingen! Ostresananders och Ostresantorbjörn handlade under eftermiddagen ost i butiken med nästan samma namn som halva ostresanredaktionen, "Ostanders" .

Startfältet nedan:

1. Från Skåne Lagrad i 24 månader. Allerum Prästost XO.

2. Från Kristianstad. Lagrad: mellan Herrgårdsost.
3. Från okänd ort i Sverige. Lagrad i lagom lång tid. Folkhemsosten. Grevé
4. Från okänd ort i Sverige. Lagrad i 6 år. Paprikaost
5. Utmanaren från Danmark. Lagrad länge. Staerk Skipper
6. Från okänd ort i Sverige. Lagring okänd. ICA:s Prästost.
7. Från okänd ort i Sverige. Lagring okänd. En annan Prästost

8. Från Falköping. Lagring okänd. Cheddar

Lottning:

På sedvanligt vis genomfördes lottningen genom dragning ur ostmästarhatten.

Spelschemat nedan:

Startfältet före lottningen

Ostresananders lottar spelordningen i Ostmatchen 2010.

På första lotten står det två.

Spelschemat efter lottningen, spännande

Första matchen kan börja. Följ bloggningen i realtid.

Ostresananders Panerade ost

Det är söndag, det har varit en lång helg och det börjar närma sig middagsdags. Vad blir det då? 

Svaret kan tyckas enkelt - söndagsmiddag! Men så enkelt är det emellertid inte alltid. 

Om man som idag är trött och söndertressad av stan, kan det hända att man svävar på målet. Vad söndagsmiddagen ska bestå av är höljt i dunkel. Ens mentala meny är blank.

I svåra situationer av denna art är det lätta att tankarna går till trevliga middagar man minns. Man tänker på goda tallrikar och fyllda fat och naturligtvis ost.

En middag som då förtjänar lite extra uppmärksamhet är den middag som Ostresananders tillagade hemma hos ostresevännen Ulf. Det handlar förstås om panerad ost, en av Ostresananders många specialiteter.  

Ost för en middag, vackert skuren med precision och glädje 1-2 cm. 

Vi samlades på Linnéterassens uteservering  för att avverka en sista öl i solskenet innan hösten definitivt var här. Det var i slutet av september och livet lekte. Vi pratade om än det ena, än det andra innan samtalet slutligen strandade i ost och fortsatt häng. Som den kulinariska härförare han är tog Ostresananders handfast på sig ansvaret för uppmarschen av en middag där centertruppen bestod av panerad ost. Som stödtrupper  flankerades den av klyftpotatis och tartarsås. 

För att tillreda sagda måltid införskaffades en styck hushållsost à 2,2 kg, ägg och knäckebröd till panering.

2,2 kg ost kan tyckas mycket men om man är sex eller sju som ska äta får man ta så det räcker. 

Hushållsosten är bra att panera. Man kan i princip panera vilken ost som helst, men det är bra om den är grynpipig för då smälter den hyfsat fort. Ostresan tycker att ni kan testa att panera t.ex. Västerbottenost eller Cheddar. Om det är mycket smak i tillbehören kan det vara bra att välja en mildare ost, men annars gäller principen att en ost som är god vanlig också är god som panerad.  Ostresan återkommer i ärendet.

Att se Ostresananders laga panerad ost är en fröjd. Med van hand vänder han osten i ägg och ströbröd innan det är dags för stekning. Resultatet låter inte vänta på sig - succé.

Ostresananders Panerade ost som den ska vara - nylagad och serverad med morotsstapel, klyftpotatis och Ostresantorbjörns tartarsås.

Värt att nämnas är att ostresevännen Ulfs klyftpotatis höll ostresanstandard. Ulf är en minutiös värd som gärna lyxar till det lite extra, notera t.ex. det engångsbestik som Ostresantorbjörn exklusivt tillhandahölls enkom för måltiden i fråga.
Ulf, vi tackar dig för den fina helgestunden i ditt kök. Vi kommer tillbaka och då har vi som vanligt med oss vår ostande till dig.

Ostresananders Panerade ost.
En utmärkt bjudrätt vem gästen än må vara - morsan, brorsan, tjejen eller polarna.


Ost skuren i 1-2 cm tjocka skivor
Ägg
Ströbröd


Vänd osten i ägget och ströbrödet - stek tills det fått färg.
Serveras med klyftpotatis, Ostresantorbjörns tartarsås och öl - iskall och riklig.




Ostresantorbjörns Tartarsås:
Tjeckisk specialitet, här något förfranskad med dijonsenap. 


6 fint hackade corniconger 
3 fint hackade schalottenlökar
1 msk fint hackad kapris
Persilja
2 dl majonnäs
2 dl turkisk youghurt
dijonsenap efter smak
salt och peppar


Blanda allt till en fin sås, äts kyld.

kanderad ost

Teknikbekymmer ställer till det för mig (Ostresananders) varje gång jag ska försöka lägga in bilder från min mobiltelefon, därav den klena inläggskörden de senaste veckorna. Idag kommer här ändå någonting i väntan på  min höstsammanfattning i form av ett bildgalleri, visande osterfarenheter från Göteborg under de senaste månaderna.

Är det någon som har en sån där liten gasbrännare som används vid matlagning, då man vill skapa en krispig yta? I annat fall bekostar Ostresan  själva en dylik, för att kunna genomföra ostexperimentet "kanderad ost". Recept nedan:

Ingredienser (beräknat till fyra personer)
ost i kuber, ca 0.5 kg, gärna av rundpipig eller fast sort
Ägg (eventuellt)
socker.

Tillagning
1. Pensla ägg på ostkuberna. (Här går meningarna isär. Ostresan Torbjörn hävdar att det inte behövs eftersom ost är tillräckligt klibbig som den är, medan Ostresananders menar att det visst behövs ägg på. Om inte annat för att ägget både får sockret att fästa bättre, samt kaplsar in osten och förhindrar den således från att helt smälta.
2. Dopa ostkuberna i sockret så att de helt täcks.
3. Bränn det påklistrade sockret tills det antar en brunaktig ton. För att slippa bränna sig, använder man i detta moment antingen en pincett att hålla kuben i, eller en nål att spetsa den på.
4. Serveras som dessert eller förrätt.

Ostresan veterligen finns inte denna rätt tidigare. Motbevisa oss eller laga till den själva för att bli först. Bilder och referat önskas i så fall.

Fortsatta ostlitteraturstudier.

Sedan studien av ost i Rasmus Nalle, har arbetet med att kartlägga osten i litteraturen gått vidare och Ostresan har gjort nya ostfynd.

På sidan 164 i Carin Hjulströms Finns inte på kartan från 2009 förekommer ost. Osten har i hennes roman fått ta plats på bordet i det mysiga köket. Den ges ett symboliskt värde som bärare av det hemtrevliga, det genuina. Osten framställs i en ensemble med porter, knäckebröd och sill. Det är rustikt, det är lite gammaldags, men det går att lita på. 

"Det var trevligt i det gamla köket med blommigt porslin och servetter. Potatis, löksill, kokta ägg, knäckebröd och ost stod framdukat, liksom mineralvatten och porter." - Hjulström 2009, s. 164.

Stycket är hämtat ur en situation där boken huvudperson kommer hem till kvinnan Gunnel, en luggsliten och av sorg tärd karaktär. Hemmet står i kontrast mot Gunnels slitna uppenbarelse. I tecknandet av denna kontrast använder sig Hjulström av osten som symbol för det goda.

Även om Hjulström på ett effektivt sätt använder osten för att skapa stämning och hemtrevnad, är boken lite för lång. Det är lite för mycket text information och istället för att bli tät och intensiv, tenderar boken att bli lite pladdrig. Den är lättsam och lite smårolig, fyller sin funktion som avslappnande läsning, men inte mera än så. 

Ostresan ger Finns inte på kartan, 2,5 ostskivor i betyg.

Ostrymdresan

Ostfynd?

I vår research om ost har Ostresan börjat inventera världslitteraturen på jakt efter efter klicken över i:et - osten i litteraturen. Frågorna är naturligtvis många för en litteraturvetare:  Hur skildras osten? Vem äter ost? Vad har osten haft för betydelse i litteraturen, som symbol, som livmedel, som maktmedel?

Grundliga som Ostresan är börjar vi från grunden med en skärskådning av osten i barnlitteraturen. Det är ju redan under de formativa barndomsåren som grunden för ett framtida ostintresse läggs. Det är därför väsentligt att kartlägga hur det lilla barnet exponeras för ost.

I Ostresans privata samlingar hittar vi boken Rasmus Nalle och månraketen (Carla och Vilh. Hansen 1986), ursprunglig dansk titel Rasmus Klump og måneraketten. I den förekommer ost. Osten skildras i boken som en glad välgörare, en räddare i nöden, men också som början på ett svårt dilemma.

Det är när Rasmus Nalle, Pingo och Pelle kraschlandar mot månen som de upptäcker att månen är gjord av grön ost. Vilken typ av ost som närmare menas är svårt att avgöra, men av bilderna att döma verkar det röra sig om en grynpipig sort. Om man ska vitsa till det lite ligger det ju nära tillhands att tro att det rör sig om en raketost, men så är det naturligtvis inte. Raketosten såg helt annorlunda ut. Av formen att döma är det en rejält möglig julost. Julosten är dock rundpipig. Det är alltså svårt att med säkerhet avgöra vilken typ av ost det rör sig om. Ostresan tar tacksamt emot tips.

Månen är tack o lov gjord av ost. 

Boken är förövrigt lättläst och bjuder inte på någon större spänning. Djuren bygger en raket för att flyga till månen och misslyckas. De får hjälp av Sälen Sälle och lyckas. Slutet är oväntat ödesmättat, Rasmus Nalle och hans vänner står på månen. Pelle tittar mot jorden. tankarna går till hemmet. Som läsare undrar man hur länge de kommer att klara sig. 

Dilemmat är delikat, ska de undvika svältdöden måste de äta av osten, men äter de av den äter de också upp sin enda fast punkt i universum och döms till att evigt sväva runt i världsrymden, och då kommer de ju svälta ihjäl i alla fall.    

  

Tankarna går till hemmet.

För att lugna oroliga läsare kan Ostresan meddela att det finns en fortsättning på Rasmus Nalle och månraketen. Den heter Rasmus Nalle återvänder från månen - vilken ostresa!

Per Albin says "cheese"!

Avstannad osttillverkning på grund av råvarubrist har under årens lopp varit många osttillverkares bane. Se till exempel på Stenis (återkommande favoritidrottsman hos ostresan) hemort Tärnaby, var man mellan 1954 och 1957 tillverkade "Tärna Gräddost". En 60 % helfet grynpipig ost som försvann bland annat på grund av minskad mjölkinvägning. Sorglig är även historien om Vansbro mejeris osttillverkning som 1971 avslutades på grund av ökad tillverkning av dryckesmjölk. Märklig prioritering!
Ost på lokal nivå åsido, när det handlar om ostens vara eller icke vara ur ett riksperspektiv ja då rycker staten i nödbromsen. "Det försämrade försörjningsläget under [andra världskriget] (red.anm) medförde medförde stora återverkningar för mejerihanteringen. Från statsmakternas sida var det av oerhörd vikt att kunna förse hela befolkningen med mejeriprodukter."

Sveriges osttillverkning fick till varje pris inte avstanna. En ny ost som kunde tillverkas med knappa råvaruresurser var ett måste!

   Per Albin says "cheese"!

Svenska ostmästare med personal måste lidit gruvliga samvetskval i sina försök att genomföra den av staten givna uppgiften. En mager ost? Ostens smak som i så hög grad handlar om krämighet. Tack vare kloka riksdagsbeslut rörande andra populära mejeriprodukter (se tabellen nedan) behövde dock inte den nya osten vara helt fettfri. "Den 3 november 1940 infördes ransonering av ost och i samband härmed förbjöds tillverkning av ost, som hade en högre fetthalt i torrsubstansen (TS) än 30 % (30 +)"
Följande tabell tydliggör fettfördelningen över våra populäraste mejeriprodukter under "projekt: rädda osten":

 Årtal:                      1939                                                                    1941

Mjölk:                      3,5%                                                                    3,0%                        

Grädde:                   obegränsad %                                                     max 15%
                                                                                    
(% = produktens procentuella fetthalt):

Siffrorna talar sitt tydliga språk! 30 % fetthalt var den lagförda övre gränsen för svenska hårdostar till 1949. Den magra osten försvann för en lång tid ur den svenska ostfaunan, men dök många år senare upp i nya sammanhang. Idag är den magra osten favorit hos viktväktare världen över.

Ostresans credo: "ost - en medborgerlig rättighet" ges härmed historisk tyngd. Ost till alla är något som premieras även i krigstid, vilket säger nog så mycket om hur viktigt detta livsmedel är.

http://www.ostforum.se/osthistoria/osthistoria/mager_ost.html

Stora och små ostfynd

I helgen har var Ostresantorbjörn på en arbetsutflykt i Kungsbacka. Det var en härlig dag, solen sken och Kungsbackaborna spatserade på stadens torg. Detsamma gjorde Ostresantorbjörn. En lördag i Kungsbacka är en ganska lugn historia, men för oss som gillar ost fanns det skäl att hetsa upp sig.

 

Ostvagnen Osthyveln i helbild, lägg märke till de fina erbjudandena, Rembrandt (?) 17,90 kr/hg.



På torget i Kungsbacka hade Falbygdens ost för dagen ställt upp sin ambulerande ostvagn Osthyveln. Det är ett riktigt gott initiativ för att föra god ost ut i landet. Det är glädjande. Det borde finnas fler vagnar av detta slag. Ostresantorbjörn kunde förstås inte låta bli att ta en titt på sortimentetet och likaså föreviga sig med ostvagnen Osthyveln.

Det enda vi fick med oss var några fotografier.

Tyvärr fanns det inte tid just denna lördag att fördjupa sig i det digra utbudet av ostiga läckerheter, och det enda som Ostresan fick med sig från ostvagnen Osthyveln blev några snabba fotografier och en undran om vilken osten Rembrandt är. Men vi hoppas att vi får chans att åka tillbaka till Kungsbacka och ostvagnen någon gång under ledighet. Den gav så att säga mersmak. 

  

Wernerssons ostomobil.

Till andra ostfordon som dragit Ostresans uppskattande ögon till sig tidigare kan nämnas Ostomobilen från Wernerssons ost som i somras siktades på Ica Maxi på Mölndalsvägens parkering. Inte lika kul som Ostvagnen Osthyveln, men den var ändå något.

Medan Ostrestorbjörn var på jobbuppdrag hände det annat i hans lägenhet. Under helgen var den utlånad till några vänner som var i staden för att deltaga i en dophögtid. Vilka vänner sen, som tack för att de fått nyttja lägenheten hade de lämnat kvar ett par ostar i kylskåpet.

Välkomna fynd i kylskåpet, Västerbotten och Kvibille.

Det var två svenska ostar som låg i skåpet. En Västerbottenost och en liten ädel från Kvibille. Vad Ostresan tycker om Västerbottenosten kan man läsa i Ostresans osttest, vad vi tycker om ädelosten får vi återkomma till i ett senare inlägg. 

Man kan summer helgen vecka 41 med att det varit ett veckoslut som bjudit på både stora och små fynd. En Ostvagn och några små ostar.

En närbild av fynden.

Hemlagrad ost är rock n´ roll.

Jag måste få lätta mitt hjärta. Jag har inte alltid varit förtjust i stark ost. Det är till och med så att jag hatade stark ost när jag var liten. Det enda som fungerade på Ostresananders smörgås var herrgårdsost, på sin höjd lagrad dito. Så. Då var det gjort och vi kan fortsätta med blogginläggets egentliga ärende.

 Förväntan hos publiken inför förra "ostsläppet".

Det har nämligen kommit till Ostresans kännedom att musik och kulturföreningen Truckstop Alaska lagrar hemma. Sådana tilltag uppmuntras ivrigt av Ostresan och vi hoppas på att vi i vår komande "lilla" ostresa i närområdet får till stånd ett studiebesök hos eldsjälarna på hisingen. Tydligen är deras senaste tillskott i ostskafferiet en egenlagrad Gorgonzola. Starkt ska det va'!

Är det fler som lagrar hemma, var inte rädda att höra av er till oss.

Hushållsosten och jag

Till vår stora lycka är det extrapris på Hushållsost denna vecka

Igår var jag med Ostresananders och handlade på Willys på Eklandagatan. Vi skulle köpa köttfärs, Ostresananders skulle bjuda mig och Ullis på käk i vårt eget kök - ganska lyxigt egentligen. Köttfärssås och spagetti var maten för dagen. 
På Willys fann vi till Ostresans stora glädje att det var extrapris på Hushållsosten 39,90 kr/kg. Det är inte så illa för en bra ost.  För det är just vad Hushållsosten är - en bra ost.

Hushållsosten är för de flesta i Sverige en gammal och kär bekantskap. Den har stått på våra bord sedan vi var små och den har följt oss genom åren. Ska man tro Wikipedia så daterar sig Hushållsosten tillbaka till 600-talet. Som historiker måste jag dock ställa mig ytterst skeptisk till vilka källor från den tiden som vittnar om Hushållsostens vara. Jag har inte sett några Hushållsostar på hällristningar eller runstenar. Det betyder visserligen inte att det är uteslutet att arkeologer hittat ostformar från järnåldern, men om man gjorde Hushållsost i dem, det får vara osagt.

Som ost är Hushållsosten en liten ost, även om vi är vana att köpa den i bitar på drygt två kilo är det en i jämförelse en liten ost. När man köper en ost är det ju ofta bara en sektor av osten man får. Köper man däremot en Hushållsost får man ju hela läckerbiten. Stora ostar kan ni se i inlägget från Aschebergsgatans Ost & Delikatesser eller i inlägget om Grevéost.

Hushållsosten - en liten ost, på rätt plats - i mitt kylskåp. Lägg märke till den passande osthyvelsdekorationen på förpackningen. Ostresan gissar att mönstrets upphovsman- eller kvinna inte tillhör en dem vars förtjänster uppmärksammas dagligen. Ostresan ser er.

Hushållsosten är en sann folkost, dess form och namn har den fått för att man ursprungligen framställde den i hemmet. Den kallades då också för korgost eller bondost. Det var ju bönderna som hade korna och korna, ja de hade den för osten nödvändiga mjölken, och de flesta i Sverige var ju bönder och torpare under lång tid. Industrialiseringen i Sverige slog ju inte igenom på allvar förrän under 1900-talet.

Hushållsosten är idag den bäst säljande osten i Sverige. Vilken som är världens bäst säljande ost, det vet vi inte. Men är det ingen svensk ost så bryr vi oss ju inte heller - inte på riktigt, men man blir ju lite nyfiken.
När Hushållsosten tillverkas idag använder man en metod som innebär en industrialisering av de traditionella metoderna. Den görs ungefär som förr, fast i större skala.

En hushållsost är mild i smaken, har en liten syrlighet och en angenäm sälta. Den har en kort eftersmak och är klädsamt grynpipig. En Hushållsost ligger mellan 17 - 26 procents fetthalt och om man lagrar den blir det en Stureost av den. Hushållsosten är EU-skyddad och får bara framställas enligt officiella recept för att bevara dess garanterat traditionella specialitet. Inte illa.

Nu åter till Willys och extrapriset. Tyvärr hade jag inte med mig tillräckligt med pengar för att kunna inhandla mig en Hushållsost när de nu hade den till så förmånligt pris, vilket elände.
När vi hade betalat gick vi hem, Ostresananders lagade middag. I kylskåpet hittade han en bit av en gammal Billingeost som vi rev över pastan. Det är alltid bra att ha lite ost liggande. Det var riktigt gott, jag kan varmt rekommendera Ostresananders köttfärssås. Hemligheten låg enligt honom själv i de mortlade örterna som han likt den druid han är hade fixat med under största hysch-hysch medan han rörde i grytorna. Men vi kunde inte glömma Hushållsosten, gång på gång föll vi tillbaka i vårt mantra om vilken fin ost det är.

Sagt och gjort, idag efter jobbet gjorde jag slag i saken och köpte en extrapris-Hushållsost av Willys eget fabrikat. Det visade sig att det denna vecka var extrapris på flera andra ostar också på Willys. Lite dålig tajming kan jag tycka, även en ostälskare har ju gränser för hur mycket ost den kan konsumera. Det värsta skulle ju vara om man blev tvungen att slänga bort ost för att man planerat sina ostinköp fel, men det är en helt annan historia.

Ostresan på ostrean på Willys på Eklandagatan

Med min nya ost under armen vandrade jag ut ur affären och tänkte inte mer på de andra ostarna. Väl hemma satte jag på en platta med The Mamas and the Papas och putsade osthyveln, tog ett smakprov och nickade i lyckligt samförstånd med mig själv. Med den här osten är jag kompis. Osten har fått sin plats högst upp i kylskåpet med utsikt över oliver och yoghurt. Jag vill att den ska trivas.

Jag och min Hushållsost

//Torbjörn

Litet osttest

Jag hade lite tid över och vad göra med den? Ostblogga förstås.
Lilla osttestet innefattar en ost av okänd sort som jag fann i kylen.Jag ville sätta mina nyvunna ostkunskaper för en prövning och skar en bit av osten. Av lukten och storleken på osten att döma var den inte dålig. Den luktade lite salt. texturen . grynpipig, kan det vara en västerbottenost?
En västerbottenost var det inte utan dess sydländska lite tamare släkting, prästosten som gömde sig i kylskåpet.
Gräddig och mjuk, med lite sälta och lite syrlighet. Mmmm säger vi på ostbloggen.

Testa ni också! En ostroulette eller en "gissa vilken ost" - lek förhöjer vilken lam hemmakväll som helst.

Folkhemsosten - söt stark och lite svår.

Visste ni att en av våra populäraste ostsorter är yngre än Ingemar Stenmark? Ni som följer Ostresan vet vilken ost vi menar. Förutom dess förträffliga smak är bakgrunden till osten värd att lyfta fram. I folkhemsbyggets kulmen, med miljonprogrammet för dörren kände Sveriges främsta ostmästare att något saknades i ystningstankarna och i ostdiskarna. Herrgårds-, Hushålls- och Prästost i all ära men det saknades udd i den svenska ostfloran.

Det är vid den här tiden, i slutet av femtiotalet som Åke Berglöf och Yngve Johansson slår sig samman för att skapa en Svensk folkost. Berglöf med näsa för god ost och trendkänslige Johansson parkerar i ostlaboratoriet 1959 och lämnar det först fyra år senare med en ny ost att presentera för svenska folket. Osten, ett hålpipigt mästerverk var förstås Grevén! Intresset för osten blev stort mycket tack vare de fantastiska stora piporna, och spreds under 1964 söderut i landet.

En lustighet tycker vi på Ostresan är att Grevén  egentligen är en ganska svår ost. Herrgården och Prästosten är milda och knappt märkbara på smörgåsen medan Grevén sticker ut med sin sötma och styrka. Mot miljonprogrammets jämngrå fond stiger Grevéosten som en stor gul sol och kastar extra ljus över frukostupplevelsen för folkhemmets invånare. I en intervju med ostmästare Berglöf i Sydsvenska dagbladet berättar han att osten blir "amper" om den lagras förlänge och att sötman då försvinner. Det är inte idén med Grevén menar han. Den ska vara söt. Han berättar också att inspiration till osten fick han under ett studiebesök i Norge där han stiftade närmare bekantskap med Jarlsbergsosten. Grevén är en kombination av Jarlsbergsostens storpipighet och smak med Herrgårdsostens konsistens.

Varför namnet Grevé? Berglöf ville ge osten ett namn med utländsk klang och inspirerades av den franska osten Guyere. Bland förslagen fanns även Grué eller Grivé. Men det sistnämnda ville inte sportkommentatorn Bengt Grive gå med på. Så därför blev det Grevé.

http://www.ostforum.se/osthistoria/osthistoria/greveost.html
http://www.sydsvenskan.se/sverige/article98154/Sensationella-pipor-tog-grev%C3%A9n-till-toppen.html

Möte med ostindustrin på gräsrotsnivå

Det rådde en spänd entusiasm inför mötet mellan ostintressent och ostproducent. Notera den tunna linje av taggtråd som var det enda som skilde dem båda åt.

Som ni känner till vid det här laget är Ostresan-bloggen alltigenom grundlig i sin research om svensk hårdost. Vi drar oss inte för att uppfinna hjulet igen, kan det rulla - låt det rulla och kan den mjölkas - låt den mjölkas.

För att fullständigt förstå ostens ursprung gav sig jag Ostresantorbjörn ut för att besöka ostindustrin på gräsrotsnivå.

Med frodigt gräs försökte jag närma mig kossan.

Osten har som så mycket annat sitt ursprung i kon (lat: Bos Taurus), och för att lära känna osten måste man lära känna kon. Därför valde jag att söka upp en ko och försöka närma mig den på ett säkert sätt. Djur av den här digniteten bör man behandla på ett respektfullt sätt. Ínte minst för deras centrala plats i ostkedjan, men också för dess inte ringa storlek. En ko kan väga hela 600 kilo, det är en hel del att bära för en människa om kon skulle få för sig att lägga sig ner på en och idisla. Märkligare saker har skett, tro mig.

För att skapa delikatesser gäller det att vara finsmakare.

För att hitta en ko att studera närmre tog jag mig upp i Bohuslän. Det är visserligen inget landskap som är känt för hårdost, men väl för sin äggost som ju också den innehåller mjölk eller filmjölk. Jag hade varit och rekat tidigare och visste vart jag skulle åka för att träffa en ko. Sagt och gjort, jag övertalade Ullis att åka med för att dokumentera mötet. Jag gissade att intrycken skulle bli så starka från mötet att det skulle vara bäst att ha en rigorös dokumentation för att kunna redogöra för händelserna.

Vi for iväg och snart fann vi vad vi sökte. Bakom ett skrangligt taggtrådsstängsel stod två kor och betade. Vi stannade bilen och jag gjorde mig redo, tog ett djupt andetag och klev ut i gräset. En av kossorna stod lite närmre än den andra och snart var jag och kossan skilda åt bara av det gamla taggtrådsstängslet. Herregud va stor den var!

Kossan synade mig när jag kom närmre. Den såg, tyckte jag först, nästan bedrägligt lugn och snäll ut. Det skulle senare visa sig att den också var det. Då började den röra sig mot mig.

För att blidka kossan som till sist stod på bara en manslängd från mig försåg jag mig med lite frodigt gräs. Jag sträckte fram gräset mot kon och hoppades att hon skulle vilja låta sig väl smaka av min enkla försoningsgåva. Jag hyste också en förhoppning om att få en chans att nudda själva kon, känna på mulen.    

Jag skådade in i kons ögon, jag kände vördnad.

Kossan visade sig vara en smula reserverad, vilket kanske var lika bra det. Hon var lika försiktigt nyfiken på mig som jag på henne. Det var ändå ett fint ögonblick och jag kände att vi fick kontakt. Kon förstod att jag kom i fredliga avsikter och vi behandlade varandra respektfullt. Kossan som jag mötte var en kviga. Det betyder att det är en ko som ännu inte har kalvat och inte heller börjat mjölkas, kon hade med andra ord ännu inte trätt i ostens tjänst. Men jag gissar att vår ko kommer att leverera oss många goda ostar genom åren. För att göra 150 gram ost går det åt ungefär en lite mjölk. En ko ger ungefär 25 liter mjölk per dygn och ungefär 9000 liter mjölk på ett år. Det betyder att om man gjorde ost av alltihop skulle det bli 1350 kilo ost på ett år, inte illa! Vad som är värre är att kossors och fårs pruttar också står för ungefär 40% av alla växthusgaser i Sverige. Det tål att tänkas på, men jag låter hellre bilen stå än slutar äta ost!

Det stod två kossor och betade i hagen när jag anlände.

Efter att ha stiftat bekantskap med Bos Taurus lämnade jag kohagen, inte mycket klokare egentligen. Men jag kände ändå att jag hade fått en djupare insikt. Jag hade skådat in i kossans ögon och där hade jag sett något, jag hade sett vänskap, nyfikenhet, försiktighet och inte minst ost.

//Torbjörn

"Ingen ost är den andra lik." Osttestet del 2

Som rubriken antydde i blogginlägget från tidigare idag, var det del 1 av ostprövningen. I det förra inlägget var vi på besök i Aschenbergsgatans Ost & Delikatesser. Där införskaffade vi som ni vet fyra ostar för Ostresans ostprovning. Det var en Västerbottenost, en lagrad Grevé, en Kvibille Cheddar och en Appenzeller.

När mörkret sänkte sig över staden satte vi oss till bords med våra ostar. Anders hade varit och jobbat hela helgen och sällan har väl behovet av en ostprovning varit så akut som hos oss just denna söndagskväll.

Hyvel eller kniv? Vi valde kniven.

Vi började med att stänga av allt ljud i lägenheten, vi ville inte låta något distrahera oss. Vi plockade sedan fram ostarna och la upp dem på ett fat. Snart konstaterade Anders att det saknades något, det låg ju en ost i kylskåpet, skulle inte den få vara med? Skulle det vara rätt att utestänga en ost bara för att den inte var inköpt i samma syfte som våra fyra studieobjekt? Nej naturligtvis inte! Osten som Anders med sina ögon för ost hade skymtat i kylskåpet var en Herrgårdsost från Ica och den samma som figurerat på bild på Ostresan tidigare. Att släppa in denna oväntade kombattant i ostprövningen skulle visa sig vara ett riktigt lyckostkast.

Vi skar upp och började tugga. Till vår hjälp för att förstå vad det var som vi åt hade vi Internet och framförallt den enastående sidan ostforum.se. För som både ni och vi vet så kan vi ju nästan ingenting om ost – inte än.

Prövningen tog sin början, först ut var Cheddarosten från Kvibille:

Från vänster: Grevé, Cheddar, Västerbotten och i bakgrunden Appenzeller.

Cheddarosten är ursprungligen en engelsk ost och enligt osäkra, ytterst osäkra, källor en av världens mest imiterade ostar. Den ost som skulle bekänna färg var således en svensk kopia, och en synnerligen lyckad kopia skulle det visa sig. Och mycket riktigt efter ett första smakprov började omdömena att komma: Lite fet i munnen. Väldigt fin smak. Jo visst var den god, och nästan hela ostbiten gick åt. Det måste väl ändå betyda att det var en bra ost? Jovisst, slutomdömdet från Ostbloggen om Kvibille Cheddar blir att den är gräddig, lite skarp och lite syrlig. Och som Anders sa ”Verkligt fin asså.”  

Torbjörn höll inte igen på lovorden och menade att det kanske var den mest sympatiska av alla de prövade ostarna.

Grevéosten är en sann effekt/produkt av det svenska folkhemet. Framtagen i laboratorium efter norsk modell tog det forskarna fyra år (1959-1963) att utveckla och föra ut Grevéosten i livsmedelshandeln.

Grevéns doft går inte att ta miste på. Den är så typiskt sötstark och tantig att man direkt placeras i dörren till farmors kylskåp. Smaken sen: Ostens styrka och sötma är överväldigande vid intaget. Konsistensen är oerhört tilltalande. Krämig, mjuk och smidig. Grevén är en vardagsost som är svårare än nedan prövade Herrgården och funkar bättre utan macka än med, som Torbjörn uttryckte det. Anders håller med och minns halsbrännan den orsakade när han en gång bytte Prästosten mot Grevé på frukostmackan. Men det här testet sker utan bröd och då seglar den upp som en potentiell utmanare till tronen. Den är annorlund med sin sötma, eller som Torbjörn säger, ”den är någonting helt annat. Ingen vardagsost, men väldigt god.” Anders nickar instämmande och spetsar en ny bit Grevé på sin tandpetare.

Västerbottenosten är en trevlig bekantskap det är vi båda överens om och vi hade höga förväntningar på den. Tillverkad i Burträsk är Västerbotten en karaktärsfast festprisse som har gjort oss sällskap på otaliga kräftskivor och påskbord. När prövningen tar sin början är Anders och Torbjörn överens, den har en väldigt direkt första smak. Det är mycket på en gång, den är förstås väldigt god, nästan torr, och har en stum eftersmak – subtil, ”mjölkig” och böljar fram efter hand. Torbjörn menar att vi har att göra med ostarnas gonggong. Den har en klangbotten som kommer och går efter anslaget.

Anders dröjer sig i sina omdömen kvar vid kräftskivetemat: ”Den är spritig. alkoholstinn. Den lagrade smaken slår först emot en. Det är den som ger det första slaget mot smaklökarna. Smaken av lagring har till en början övertaget, men sen tar resten av smakerna över efter hand.”

Vi gillar Västerbottenosten, det är uppenbart.

Herrgårdsosten, testets dark horse känner vi sen förr. Vi har här att göra med en sann bruksost, given i var mans kylskåp, men icke att förringa för den sakens skull. Herrgårdsosten ska få ges utrymme i ostvärldens finrum. Den är inte för intet en av våra populäraste ostsorter.

Dess konsistens är helt olik övriga testostars. Att den är spänstig och gummiaktig i de första tuggorna, upplever ingen av ostresans testare som störande utan snarare som en festlig detalj. Ostens smak smyger sig på och växer sig efter hand starkare och det är en smak man bara inte kan tröttna på. Den är inte alls salt, utan lite syrlig och mjuk, mysig och varm. En nötig karaktär tar plats efter de första smakernas inträde.

Anders konstaterar att Herrgården är jättegod. Hemtrevlig och rund är några av de många fina omdömen testpanelen ger osten. Herrgårdsosten är både harmlös och snäll men för den sakens skull inte alls tråkig. Torbjörn menar att Herrgården står troget på frukostbordet morgon efter morgon eftersom den ger en så förträfflig smakupplevelse.

Herrgården försvinner inte i mängden av mer exklusiva alternativ utan står ut i sin komplicerade enkelhet. Den smakar inte mycket, men innehåller många smaker.

Bilden är nästan överflödig, men fin.

Så var det då dags för Appenzellern från Schweiz, vår motsats. Vi vill veta allt om svensk ost och för att göra det tar vi hjälp av en Schweizare. Den ska berätta för oss vad som gör vår svenska ost svensk. I dikotomin hoppas vi finna svaren. Vi började lite trevande med att rörande överens konstatera att det är en helt annan typ av ost. Appenzellern är helt tät i sin textur och tuggmotståndet är just tätt.

Den bjuder inte på en lika frisk smak som de svenska ostarna. Den smakar lite som en gmmal bil, menar Torbjörn. Centraleuropeisk tyrolsk, nej den är inte ”fräsch”. Smaken är nästan murrig, god för all del, men den hör till en annan tid. Appenzellern för tankarna till en kokbok från 80-talet när det var inne med fondue. Anders är mer skeptisk och söker efter orden: Sandig, dammig. Lite plattare smak. Mest salt. Vulgär med sina enkla direkta smaker. Eftersmaken gömmer inga överraskningar. Och även Anders landar i samma slutsats som Torbjörn - Appenzellern smakar som bilder ur gamla kokböcker ser ut.

Allmänt om testet kan man säga att Herrgården gick fort åt. Herrgården som inte ens var påtänkt till osttestet! Västerbottenosten är den ost som det är mest kvar av. Är västerbottenosten tråkig? Ja lite tråkig kanske. Den lämnar inga djupa spår i smaklökarna och bjuder inte på samma utmaning som t.ex. Grevén och faktiskt även Appenzellern som trots ljumma omdömen från hela testpanelen gick hastigt åt. Inom Ostresan-bloggen var man dock överens, hade man en Västerbottenost och en Herrgård hemma i kylskåpet och skulle ta en macka, då skulle man ta osten från Burträsk.

Blev vi något klokare? Det blev vi nog i och för sig, sammanfattar Torbjörn.

Det var spännande smaker. Appenzeller är inte det vi sysslar med. Men det är svårt att hitta friskheten i de svenska ostarna om man inte har en kontrast till den. Appenzellern fungerade som just den kontrasten. Schweiz, vad kan man begära av kossorna där egentligen? De lever på tusen meters höjd och betar på magert gräs.

Saxat ur testet: ”Tänk den som hade en sån där jätteost hemma.” - Torbjörn

”Sovjet och USA hade sina rymdprogram, vi hade Ostlaboratorierna.” - Anders.

”Jag har passerat min grevegräns” - Torbjörn

Testet är över.

Aschebergsgatans Ost & Delikatesser Ostprövningen del 1.

Dags att köpa ost!

Häromdagen var jag på promenad i staden, köpte ett par brallor och kollade runt lite. Jag skulle också köpa lite ost till kvällens ostprovning med Anders. Hade sedan ett tag spanat in den lilla delikatessbutiken Aschebergsgatans Ost & Delikatesser som ligger på gatan med samma namn, nummer 36 mellan Vasaplatsen och Landala Torg, nu fanns ett utmärkt tillfälle att besöka den. Jag förstod ju att om man ska ordna en ostpovning bör man först rådfråga experter inom ostområdet om lämpliga ostar att pröva.

Ostprovning - en annan gång.

Jag började med att syna skyltfönstret. Det verkade lovande, i fönstret tronade en juste blandning av godsaker med tyngdpunkten på ost. Inte minst imponerade skylten med uppmaningen att man skulle komma ihåg att boka plats på deras ostprovning, klart lockande. Men nu var mitt ärende ett annat och jag kände mig nästan som en myterist när jag gick in för att införskaffa ost till Ostresans egen ostprovning. 

En riktig ostbutik, kunniga och hjälpsamma biträden - sanna ostvänner.

Men, varför oroa sig? Inne i affären rådde en härligt genuin ostgemenskap. Personalen gav ett mycket vederhäftigt intryck och jag förstod att Aschebergsgatans Ost & Delikatesser drivs av ostvänner i ordets rättaste mening och myteristkänslan försvann omgående när jag presenterat mitt ärende för osthandlarskan. Visst, hon höll med - svensk hårdost är riktigt, riktigt god och behöver inte skämmas för sig bland de lite snoffsigare ostarna från kontinenten. Det ska sägas att butiken också har ett riktigt fint och noga utvalt sortiment av ost från världens alla hörn. För ostresan handlar det dock om svensk hårdost och kvinnan som var för dagen var min Vergilius i ostdisken rekommenderade för vår ostprovning Västerbottenost, en Cheddar och en Greve. Bra ostar med mycket smak och olika texturer, alla unika på sitt sätt.
Som ett litet wildcard bad jag om en bit Appenzellerost också. Den är från Schweiz blev jag upplyst, inte svensk alltså. Nej, det är inte en svensk ost, men jag tänker att om man vill ringa in egenskaper hos något t.ex. en ost kan det vara bra med något som inte igår i sammanhanget. Att arbeta med dikotomier bra. De säger inte bara vad något är utan dessutom vad det inte är. Appenzellern fick följa med.
Som sig bör i en ostbutik fick jag naturligtvis smaka på ostarna redan i affären. Det kändes nästan som när jag var liten och hängde med morsan till affären och handlade ost. Vi pratade lite om ost igår jag och några polare, och visst var det lite schysstare förr när man köpte osten över disk i affären. Även om smaken inte är sämre idag blir det mera levande med en ostchark.
När jag lämnade Aschebergsgatans Ost & Delikatesser hade jag med mig ett knappt halvkilo ost i fyra bita om cirka hundra gram. Jag kommer att återkomma till Aschebergsgatans Ost & Delikatesser och kan varmt rekommendera Ostresans läsare ett besök hos dem. Kanske ses vi på deras ostprovning!
 

Hårdostarna.

//Torbjörn

"Svenska ostar"-recensionen

Svenska ostar är skriven av Henrik Francke och Maria Öhrn vilka reser riket runt och besöker ostentusiaster. Öhrn och Francke vill lyfta fram den "riktiga" ostkulturen i Sverige, med den småskaliga tillverkningen driven av eldsjälar ofta bosatta i glesbygden. Författarna tar i förordet avstånd från vanliga ostsorter Svecia, Herrgård, Grevé och letar efter en alternativ ostkultur.
Bokens utseende är som Torbjörn uttryckte det "vanligt alternativ". Alternativ vanlig stilen utmärker sig med lagom lite detaljer, lagom korniga bilder och ett lagom utmanande innehåll. Inte helt vanlig utan lite mindre tråkig än vanlig. Det saknas nerv i framställningen.
 Tydligt är att ett tillskott i bokhyllan för ostlitteratur behövs i de svenska biblioteken och bokhandlarna. En undersökning över den folkliga ostkulturen, tecknad av författare som inte försöker slå knut på sig själva i sina försök att hitta de minsta och mest exklusiva osttillverkarna i riket. Öhrn och Francke gör ett gott arbete i att nosa upp den bästa hallon/whiskey/amaretto-brien, ovanliga ostsorterna lyfts fram och hyllas som prov på genuin och spännande ostkultur, men den folkliga varjedag-konsumtionen ges inget utrymme i boken. Ett viktigare projekt än att jaga efter den avvikande svårtillgängliga svenska ostkulturen ser jag är att undersöka den stora rika ostkulturen som ligger oss så nära att den verkar osynlig.

Vilket betyg får boken? Den får 2 starka hyvlar av 5 möjliga.

Ostlektyr

Innan helgen är över ska jag ha läst om svenska ostar i den här boken,

med samma namn. En resumé och recension av boken ges i mitt nästa blogginlägg.

// Anders

Lyckat kombinage

Ett möte som gav mersmak

Att laga pizza är inte så svårt och resultatet blir oftast gott. Ibland lyckas man däremot bättre än andra gånger. En pizza består av botten och topping, eller fyllning om man så vill. Som fyllning kan man ha lite vad som helst, vad man tycker om varierar ju från person till person och jag tänker inte säga emot om någon vill ha t.ex. havregrynsgröt på sin pizza. Jag skulle själv inte vilja ha det, men finns det någon som vill ha det så lägger inte jag fingrarna emellan, om man säger så. Att sedan havregrynsgröt är typ värsta sortens klister jag vet är en annan historia, det hör inte hit. Vill ni ha det på pizzan så fine.
Med det sagt kan man vi gå vidare och ägna några tankar åt pizzatoppingen. Vanligen har man kanske tomat och någon grönsak, kanske något kött och så klart ost. Pizzans själv själ sitter ju i osten! Vissa försöker ju påskina att pizzans själ på något sätt skulle sitta i ugnen den bakas i, att en pizzas värde sitter i huruvida den är bakad i vanlig ugn eller den lite flottare stenugnen. Glöm det, själen sitter i osten.
Jag har experimenterat en del med pizza, jag brukar göra min egen eftersom jag inte tål gluten - jag gör den hemma, utan stenugn. Vi brukar variera vår topping, men vanligen har vi salami som vi först steker ur fettet ur. Vi brukar också ha på lite grönsaker så som champinjoner, lök och paprika - och så ost!
För att få till en bra pizza bör osten läggas ovanpå tomatsåsen, under den övriga toppingen. Vilken ost brukar jag ta då? Det är här experimenterandet ligger, botten och grönsaker brukar vara ganska safe, men osten kan variera. Man vill ju ha sin pizza krämig och lite trådig, men inte vattnig och klistrig. Det är inte helt lätt att hitta rätt. Ibland brukar jag använda mig av en Wernersons Mozzarella och en ARLA herrgårdsost. Det funkar, det blir gott, men inte helt fantastiskt.  Hur mycket ost man vill ha på sin pizza är ju upp till var och en att bestämma. Jag brukar ta vanlig hårdost och riva så att det täcker pizzan och sedan dessutom riva över en mozzarella, det brukar bli lagom.
I veckan var jag och handlade på ICA Maxi på Mölndalsvägen. Deras ostavdelning är ok, inte mer än så. Den har det man behöver, men det kunde ha varit roligare. Ostresan kommer under hösten att göra ett reportage från den, så ni får se vad jag snackar om. De hade i alla fall en billig ost av modell Lagrad ostkub 28% ursprung Sverige. Någon tillverkar stod inte utsatt. Osten som sådan är grynpipig och till och med för att vara lagrad ganska stark. Den är mjuk i konsistensen och ganska krämig, kort sagt en bra pizzaost!
När jag var på ICA köpte jag också en italiensk mozzarella av märket Bianca Bella. Enligt förpackningen är den gjord på komjölk, alltså helt vanlig mjölk. Men det var god.
Jag rev de båda ostarna över pizzan, på med topping och så skjuts in i ugnen 250 grader. Efter tio svåra minuter bubblade det över hela pizzan och det var dags att ta ut den. Nu gällde det, hur hade vår fina italienska samarbetat med vår lagrade svenska ostkub?

Som vanligt är det inte pizzan på bilden som är med i texten.

Jodå; -Succé! Bravo! Qui ensemble! Tillsammans med Lagrad ostkub 28% blev Bianca Bella ett hyllningsvärt osttäcke creme a la creme! Ett av de bättre ostkombinage som jag gjort. Naturligtvis var Ostanders och Ullis med. De lät sig väl smaka av pizzan och stämde in i hyllningarna. "Helt sjukt gott!"
Så om ni inte tror på stenugnsprylen kan ni lugnt köpa er en Lagrad Ostkub 28% och en Bianca Bella och göra er egna pizza. Blir ni inte nöjda med osttäcket, ja då kan ni ringa och skälla på mig så får vi ta ett snack om det då. Men det kommer inte att hända, tro mig amigos!
Jag brukar göra glutenfri pizzabotten. Alla som inte tål gluten kan inte äta dinkel och havre, men jag kan.
Här är mitt recept på pizzabotten:

T-B:s Toppen Pizzabotten

2 dl vatten
en skvätt olivolja
1/2 pkt jäst
1 tsk bakpulver
salt
en näve havregryn
50/50 dinkelmjöl och glutenfri mjölmix
Ta så mycket mjöl att degen nästan inte klibbar längre.

//Torbjörn

Vart bär det av? Resan går mot ost.

"Ska ostresan bli av måste vi först veta allt om ost" Torbjörn Ott 29/9 2010.
Ostresan är ett projekt med det konkreta målet: "Ostresan-boken". För att nå dit krävs 1. Pengar, 2. Ost, 3. Kunskap (och mesost).
De första stegen på ostresan togs morgonen efter en lång kväll där bloggens författare försökte pricka in Sveriges landskapsostar. Sveriges landskap borde ha varsin egen ost tyckte Torbjörn och Anders och grundade detta på hur mycket ost svenskar äter (enligt uppgift från Svenska ostfrämjandet rörde det sig 2007 om 18,7 kg/person och år) och hur förträfflig den svenska osten är. Herrgård, Svecia och Grevé var författarna eniga om var givna i den svenska ostfaunan, men vilka mer skulle vara möjliga att pricka in på den svenska kartan. Västerbottenost enades man snart om, likaså Prästost.
Atlasen plockades fram och vid en närmare studie av kartmaterialet visade det sig att det fanns fler landskap än ostar, skulle de gå att hitta en ost specifik för varje landskap?
Att man borde göra en resa genom Sverige för att hitta de svenska oströtterna förstod man och drömmarna om en ostresa började ta form. Men tanken att bara göra en ostresa för sitt eget höga nöjes skull föll dem aldrig in, nej kunskapen och upplevelserna måste delas. Här började ostmissionärernas tankar att ta form på riktigt. Vi ska höja medvetenheten om den svenska hårdostens förträfflighet så att den får den plats den förtjänar inte bara på frukostbordet utan också i ostconaisseurernas hjärtan.
Idag är projektet med Ostresan på gång på riktigt och det är med viss stolthet som detta första blogginlägg publiceras.
Följ Ostresan och följ med på en resa i Svensk ost!

Anders i färd med att starta Ostbloggen.

Torbjörn i samtal med Ostmästare Bosse Johansson på Falkenbergs mejeri.