Som rubriken antydde i blogginlägget från tidigare idag, var det del 1 av ostprövningen. I det förra inlägget var vi på besök i Aschenbergsgatans Ost & Delikatesser. Där införskaffade vi som ni vet fyra ostar för Ostresans ostprovning. Det var en Västerbottenost, en lagrad Grevé, en Kvibille Cheddar och en Appenzeller.
När mörkret sänkte sig över staden satte vi oss till bords med våra ostar. Anders hade varit och jobbat hela helgen och sällan har väl behovet av en ostprovning varit så akut som hos oss just denna söndagskväll.
 |
| Hyvel eller kniv? Vi valde kniven. |
Vi började med att stänga av allt ljud i lägenheten, vi ville inte låta något distrahera oss. Vi plockade sedan fram ostarna och la upp dem på ett fat. Snart konstaterade Anders att det saknades något, det låg ju en ost i kylskåpet, skulle inte den få vara med? Skulle det vara rätt att utestänga en ost bara för att den inte var inköpt i samma syfte som våra fyra studieobjekt? Nej naturligtvis inte! Osten som Anders med sina ögon för ost hade skymtat i kylskåpet var en Herrgårdsost från Ica och den samma som figurerat på bild på Ostresan tidigare. Att släppa in denna oväntade kombattant i ostprövningen skulle visa sig vara ett riktigt lyckostkast.
Vi skar upp och började tugga. Till vår hjälp för att förstå vad det var som vi åt hade vi Internet och framförallt den enastående sidan ostforum.se. För som både ni och vi vet så kan vi ju nästan ingenting om ost – inte än.
Prövningen tog sin början, först ut var Cheddarosten från Kvibille:
 |
| Från vänster: Grevé, Cheddar, Västerbotten och i bakgrunden Appenzeller. |
Cheddarosten är ursprungligen en engelsk ost och enligt osäkra, ytterst osäkra, källor en av världens mest imiterade ostar. Den ost som skulle bekänna färg var således en svensk kopia, och en synnerligen lyckad kopia skulle det visa sig. Och mycket riktigt efter ett första smakprov började omdömena att komma: Lite fet i munnen. Väldigt fin smak. Jo visst var den god, och nästan hela ostbiten gick åt. Det måste väl ändå betyda att det var en bra ost? Jovisst, slutomdömdet från Ostbloggen om Kvibille Cheddar blir att den är gräddig, lite skarp och lite syrlig. Och som Anders sa ”Verkligt fin asså.”
Torbjörn höll inte igen på lovorden och menade att det kanske var den mest sympatiska av alla de prövade ostarna.
Grevéosten är en sann effekt/produkt av det svenska folkhemet. Framtagen i laboratorium efter norsk modell tog det forskarna fyra år (1959-1963) att utveckla och föra ut Grevéosten i livsmedelshandeln.
Grevéns doft går inte att ta miste på. Den är så typiskt sötstark och tantig att man direkt placeras i dörren till farmors kylskåp. Smaken sen: Ostens styrka och sötma är överväldigande vid intaget. Konsistensen är oerhört tilltalande. Krämig, mjuk och smidig. Grevén är en vardagsost som är svårare än nedan prövade Herrgården och funkar bättre utan macka än med, som Torbjörn uttryckte det. Anders håller med och minns halsbrännan den orsakade när han en gång bytte Prästosten mot Grevé på frukostmackan. Men det här testet sker utan bröd och då seglar den upp som en potentiell utmanare till tronen. Den är annorlund med sin sötma, eller som Torbjörn säger, ”den är någonting helt annat. Ingen vardagsost, men väldigt god.” Anders nickar instämmande och spetsar en ny bit Grevé på sin tandpetare.
Västerbottenosten är en trevlig bekantskap det är vi båda överens om och vi hade höga förväntningar på den. Tillverkad i Burträsk är Västerbotten en karaktärsfast festprisse som har gjort oss sällskap på otaliga kräftskivor och påskbord. När prövningen tar sin början är Anders och Torbjörn överens, den har en väldigt direkt första smak. Det är mycket på en gång, den är förstås väldigt god, nästan torr, och har en stum eftersmak – subtil, ”mjölkig” och böljar fram efter hand. Torbjörn menar att vi har att göra med ostarnas gonggong. Den har en klangbotten som kommer och går efter anslaget.
Anders dröjer sig i sina omdömen kvar vid kräftskivetemat: ”Den är spritig. alkoholstinn. Den lagrade smaken slår först emot en. Det är den som ger det första slaget mot smaklökarna. Smaken av lagring har till en början övertaget, men sen tar resten av smakerna över efter hand.”
Vi gillar Västerbottenosten, det är uppenbart.
Herrgårdsosten, testets dark horse känner vi sen förr. Vi har här att göra med en sann bruksost, given i var mans kylskåp, men icke att förringa för den sakens skull. Herrgårdsosten ska få ges utrymme i ostvärldens finrum. Den är inte för intet en av våra populäraste ostsorter.
Dess konsistens är helt olik övriga testostars. Att den är spänstig och gummiaktig i de första tuggorna, upplever ingen av ostresans testare som störande utan snarare som en festlig detalj. Ostens smak smyger sig på och växer sig efter hand starkare och det är en smak man bara inte kan tröttna på. Den är inte alls salt, utan lite syrlig och mjuk, mysig och varm. En nötig karaktär tar plats efter de första smakernas inträde.
Anders konstaterar att Herrgården är jättegod. Hemtrevlig och rund är några av de många fina omdömen testpanelen ger osten. Herrgårdsosten är både harmlös och snäll men för den sakens skull inte alls tråkig. Torbjörn menar att Herrgården står troget på frukostbordet morgon efter morgon eftersom den ger en så förträfflig smakupplevelse.
Herrgården försvinner inte i mängden av mer exklusiva alternativ utan står ut i sin komplicerade enkelhet. Den smakar inte mycket, men innehåller många smaker.
 |
| Bilden är nästan överflödig, men fin. |
Så var det då dags för Appenzellern från Schweiz, vår motsats. Vi vill veta allt om svensk ost och för att göra det tar vi hjälp av en Schweizare. Den ska berätta för oss vad som gör vår svenska ost svensk. I dikotomin hoppas vi finna svaren. Vi började lite trevande med att rörande överens konstatera att det är en helt annan typ av ost. Appenzellern är helt tät i sin textur och tuggmotståndet är just tätt.
Den bjuder inte på en lika frisk smak som de svenska ostarna. Den smakar lite som en gmmal bil, menar Torbjörn. Centraleuropeisk tyrolsk, nej den är inte ”fräsch”. Smaken är nästan murrig, god för all del, men den hör till en annan tid. Appenzellern för tankarna till en kokbok från 80-talet när det var inne med fondue. Anders är mer skeptisk och söker efter orden: Sandig, dammig. Lite plattare smak. Mest salt. Vulgär med sina enkla direkta smaker. Eftersmaken gömmer inga överraskningar. Och även Anders landar i samma slutsats som Torbjörn - Appenzellern smakar som bilder ur gamla kokböcker ser ut.
Allmänt om testet kan man säga att Herrgården gick fort åt. Herrgården som inte ens var påtänkt till osttestet! Västerbottenosten är den ost som det är mest kvar av. Är västerbottenosten tråkig? Ja lite tråkig kanske. Den lämnar inga djupa spår i smaklökarna och bjuder inte på samma utmaning som t.ex. Grevén och faktiskt även Appenzellern som trots ljumma omdömen från hela testpanelen gick hastigt åt. Inom Ostresan-bloggen var man dock överens, hade man en Västerbottenost och en Herrgård hemma i kylskåpet och skulle ta en macka, då skulle man ta osten från Burträsk.
Blev vi något klokare? Det blev vi nog i och för sig, sammanfattar Torbjörn.
Det var spännande smaker. Appenzeller är inte det vi sysslar med. Men det är svårt att hitta friskheten i de svenska ostarna om man inte har en kontrast till den. Appenzellern fungerade som just den kontrasten. Schweiz, vad kan man begära av kossorna där egentligen? De lever på tusen meters höjd och betar på magert gräs.
Saxat ur testet: ”Tänk den som hade en sån där jätteost hemma.” - Torbjörn
”Sovjet och USA hade sina rymdprogram, vi hade Ostlaboratorierna.” - Anders.
”Jag har passerat min grevegräns” - Torbjörn
 |
| Testet är över. |
