Jätteosten

Som genom en lycklig slump har en jätteost av herrgårdsosttyp (28%) landat på Ostresans bord. Specen berättar följande: "Lagrad i minst åtta månader. Fetthalt 28%" - En något fetare representant för Sveriges mesta ost! Kvällens testkörning består av två huvudmoment: avsmakning med hyvel och kniv. Valet av verktyg kan vara avgörande för upplevelsen, det vet ni kalenderbitare därute (se Ostresan, oktober 2010). Men först måste vi nämna något om de organisatoriska åtagandet av en ost av den här storleken tarvar. Vad gör man egentligen med en jätteost av det här slaget, vilket ju är ovanligt stort till och med för en ostresanostavsmakning. Har man väl öppnat den är ju tärningen kastad. Det finns därefter ingen väg tillbaka. Bara att skära upp osten kräver sin man, eller kvinna om någon sådan hade varit med i Ostresan. Den här gången är det Ostresananders som håller i kniven och det vilar någonting högtidligt över hela stunden när han låter kniven möta den mjuka ostmassan.

Ostresanander blir plötsligt avbruten i skärandet.

Premiärskivan,

Väl uppskuren går Ostresan på provsmakandet. Vi prövar en kall ost hyvlad i skivor och kuber. Vad gäller smaken kan man säga det är en angenäm jätteost. Det är mycket konsisitens. Vår jätteost är på väg mot "vällagrad prästost" men konsistensen är något annat så det blir inte samma grej. Det finns en tendens av proteinkristaller i osten. De är ytterst subtila och kommer antagligen framträda tydligare med ostens mognanade.
Som tillbehör har Ostresan ett bättre vitt (Grüner Veltliner) och Coco Passion som också kommer från Hugo Ericson och som närmast kan beskrivas som smakande som en dröm (för att minska reklamkänslan kan vi säga att det också finns andra drömmar). Vi kan ändå rekommendera båda.

Smaktillbehöret Coco Passion.

Ostresan har i Hugo Ericssons jätteost fått ett intressant studieobjekt. Varm visar den en ny karaktär; plötsligt är det vår barndoms Herrgård från delikatessdisken på Vallhamra torg som vilar mot gommen, strävsam och trofast. Vi lämnar osten för nu och hyvlar av den igen om två, tre månader. Vad en fortsatt lagring gör åt smaken kan vi bara fantisera (och blogga) om...  Det här är en ost vi kan leva med.